On the paroemiological conundrums of Sturlubók chapter 142: earth-lice and hair on the tongue!            Norsestock '09 The Fiske Conference on Medieval Icelandic Studies, Ithaca, May 28-30.
Richard L. Harris, English Department, University of Saskatchewan                        heorot@sasktel.net

Sturlubók, Chapter 142:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TPMA 13. 444. ZUNGE/langue/tongue 13. Redensarten und Vergleiche 13.11. Vereinzelt Nord. 393 En gæti hann, at honum vefiz eigi tungan um höfuð Er möge sich hüten, dass sich ihm die Zunge nicht um das Haupt wickelt27 NJÁLS SAGA 102, 10.     27D.h. sich hüten, dass man sich nicht um Kopf and Kragen rede, vgl. BAETKE 667 s.v. tunga.
Finnur Jónsson, Arkiv. 415. p. 193. tunga – tunga er höfuðs bani Háv 73. ‘Tungen bliver hovedets død’, ved sine uheldige ord.

TPMA 7. 291. LAUS/pou/louse 1. Läuse sind unangenehm, schädlich und hartnäckig 1.1. Läuse beissen schlimm, wenn sie hungrig und mager sind Nord. 10. Sárt bítr soltin lús Schmerzhaft beisst die hungrige Laus LANDNÁMABÓK 2, 28 S. 146 (= JÓNSSON, ARKIV 264. JÓNSSON 111). → FLIEGE 92. Vgl. FLIEGE 3.3., FLOH 2.2., MÜCKE 3.2.
Finnur Jónsson, Arkiv. 264. p. 110. lússárt bítr soltin lús Ldn 146, flat II 621 (jfr Fms VIII 241). ‘Smærtefuldt bider den sultne lus’. Aasen “Det bit sårt svolti lus”. = GJ og alml. i tale.
Gudmundi Olaui Thesaurus Adagiorum.  2852. p. 134. Sárt býtur solltenn Lús. Swerris s: C: 77. [*JR II 621, Syv I 15212, FS 285 a13; jfr D 1125, Sv. 1016 med not 6].
East Norse data.
Peder Låle. D1125. p. 122.  Vi cinifes tenta famis est moderando cruenta/Ee bydher swlthen flwæ wærsth [S1016]
Palmskiöldska handskriften NR 405 (Uppsala).  1016. p. 242.  vi ciniphes tenta famis est mordent cruenta/1039 farast bithir swlthin flugha (I kanten lus av en mycket senare hand)
Notes. P. 405. D1125=S1016. Ordspråkets mening belyses av Grubb2 s. 775: »Swulten Swijn roota mäst. i. e. . . . Magra muggor bijta wärst. Och förstås om torsstiga Karar, när dhe först komma til ett Embete, snåla dhe omkring sigh, och taga per fas et nefas, hwad dhe kunna få».  Jmf. ock Syv, I, 152. Mlat. cinifex, cinifes »wantlus»  enligt Diefenbach: Gloss., men i komm. i B förklaras det med »musca»  överensstämmande med flwæ (flugha) i nord. texten. (Det klassiska scinifes »eine ameisenart».)  Man bör väl med B läsa mordendo. Om användingen av o i ablativus av gerundium såsom kort i mlat. jmf. Joh. Paulson: Fragmentum vitæ Sanctæ Catharinæ Alexandrinensis (Lundæ MDCCCXCI) s. XIX. 
Peder Syv. p. 152 Sulten luss bider verst.  Magre Mygg sticker mest.

Pertinent works:
Hermann Pálsson and Paul Edwards. The Book of Settlements: Landnámabók (Manitoba, 1972).
W. van Eeden, “Some Remarks About the Hávarðar saga Ísfirðings,” Neophilologus 34 (1950) 44-8.
Fredrik J. Heinemann, “‘Cynewulf and Cyneheard’ and Landnámabók: Another Narrative Tradition,” Leeds Studies in English 24 (1993) 57-89.
Jón Helgason. Fortællinger fra Landnámabók. (Copenhagen, 2nd pr. 1963).
Anne Holtsmark, “Litt om Overleveringen i Håvards Saga,” Festskrift til Finnur Jónsson (1928).
Íslendingabók. Landnámabók. Ed. Jakob Benediktsson. ÍF I, 1-2.  (Reykjavík, 1968).
Jón Jóhannesson.  Gerðir Landnámabókar.  (Reykjavík, 1941).
Finnur Jónsson, “Oldislandske ordsprog og talemåder,” ANF 30 (1913-14).
Axel Kock and Carl af Petersens.  Östnordiska och latinska medeltidsordspråk. Peder Låles ordspråk och en motsvarande svensk samling. (Copenhagen, 1890-94).
Gudmundi Olaui Thesaurus Adagiorum.  Ed. Gottfrid Kallstenius.  Skrifter Utgivna av Vetenskaps-Societeten i Lund. 12.  (1930).
Peder Syv.  Danske ordsproge. Copenhagen 1682. Repr. Danmarks gamle ordsprog VII: I-II. (Copenhagen, 1983).
W. H. Vogt, “Die frásagnir der Landnámabók. Ein beitrag zur vorgeschichte der isländischen saga,” Zeitschrift für deutsches Altertum 58 (1921) 161-204.
C.L.Wrenn, “The Text of  Hávarðar saga Ísfirðings,” Medium Ævum 2 (1933) 71-72.
Vestfirðinga sögur.  Ed. Björn K. Þórólfsson, Formáli Guðni Jónsson.  ÍF VI. (Reykjavík, 1943).

 

 

Barðaströnd

 

Return to Applications.